Knappt märkbart finner sig en avstickare från skogspromenaden; den lilla, nästan osynliga stigen.

Strax bakom små buskage och gröna tovor färskt gräs; stigen har aldrig brytt sig om att synas, den är bara här.

Då och då trampas den förvånat av ett par fötter som mer än hittat stigen, trillat in på den.

Det är den gudomliga stigen, även om den själv inte använder just såna ord.

Den som går den, blir.

Blir vad?

Absorberad

I vad?

Gudomlighet

… utan distinktion, förmåga att förstå-rapportera-återge-vinna, ens egentligen njuta.

Vad skiljer stigen från den breda promenaden?

För varje steg ger du dig till den upplevelse som uppstår.

Jaha, inte mer?

Nej inte mer; långt mindre än du är van vid.

Du får ge vila till att hantera, guida, ta hand om, lotsa.

Ge vila åt perspektiv, positionering och överblick.

Istället bli det som händer.

Logiken når inte dit, men där logiken ödmjukt står och betraktar låter den ungefär så här:

“Hmmm… jag definierar det gudomliga som inbegripandes allt, precis allt. Särskilt det som uppstår och finns just nu. Vill jag verkligen bli det gudomliga så får jag bli allt som händer nu.

Hur blir jag det – jo genom att inte ha något som separerar mig från helheten, vad den än är just nu. Det verkar så enkelt att det är svårt. Som att komma i vattnet vid badbryggan – hur gör man det? Genom att inte hålla emot.”

Den breda promenaden sträcker sig utan slut. Du hanterar känslor och skav, lotsar dom, tillåter dom, reparentar dig med vänliga inre ord, mediterar, andas, andas lite till, och för hela tiden processen framåt – blir den aldrig. Du mår bättre, det tar aldrig slut.

Den lilla stigen är definitiv. Den absorberar dig till gudomlighet. De kommer inte ens hitta ditt skelett.